1947–1972
HIFK 1947–1972: Ishockeyn når den nationella toppen
Ishockeyverksamheten i HIFK, som redan hade inletts år 1928, kom i gång igen 1947 efter en paus på 18 år. I FM-serien spelade laget för första gången två år senare. Under 1950-talet blev ishockeyns ställning i föreningen starkare, vilket bronsmedaljerna från 1955 och 1959 berättar om. En viktig faktor i ishockeyns utvecklingsprocess mot dess nuvarande ställning var flytten till en konstisbana från traditionella ”Väiski” i slutet av 50-talet. Den nya hemmaplanen kallades för Isstadion och låg på samma ställe där Helsingfors ishall numera finns. Ishallen blev färdig år 1966 och har ända sedan dess varit ishockeyns hem i HIFK.
1960-talet var idrottsligt aningen mer utmanande och innehöll även två visiter till den näst högsta serienivån. Ordförande Göran Stubb satte i gång ett målmedvetet arbete med målet att nå toppen, vilket slutligen resulterade i IFK:s första mästerskap år 1969. Stubb hade värvat den kanadensiska spelande tränaren Carl Brewer, som lärde spelarna den nordamerikanska och fysiska spelstilen, som fortfarande i dag förknippas med HIFK. Lärdomen från Brewers år ledde till guld även 1970 samt till brons åren 1971 och 1972.
Handbollen fortsätter nå framgång – mer kämpigt i bandyn
Efter FM-guldet under alla tiders andra säsong i FM-serien blev det guld för HIFK:s handbollsherrar även 1951, 1965–66 samt 1972. Laget noterades för totalt sex silvermedaljer och två bronsmedaljer under det tredje kvartalet i IFK:s historia. Det fortfarande i dag bland IFK-supportrar vanliga ”Ei lajill’ väliä”-tankesättet var väldigt konkret på den här tiden, eftersom HIFK:s handbollslag då bestod av aktiva idrottare från andra IFK-grenar. Utöver fotbolls- och bandyspelarna fanns även friidrottare med i verksamheten – inte minst storstjärnan Bebbe Storskrubb, som hade en stor roll även i handbollens första år.
På damsidan var handbollsframgångarna ännu större. HIFK, som hade vunnit guld under alla tiders första FM-seriesäsong, tog medalj under varje spelad säsong mellan 1947 och 1972. Hela 15 av dessa säsonger avslutades med guldfest.
I bandyns historia var de närmaste decennierna efter krigsåren åtminstone med tanke på framgång tuffare. Tre raka bronsmedaljer 1945–1947 efterföljdes nämligen av en paus på medaljer i närmare 20 år och ibland fick laget hämta ny fart från lägre serienivåer. Samtidigt började ishockeyn så småningom bli den mer populära idrottsgrenen i förhållande till bandy även på ett allmänt plan inom den finländska idrotten. HIFK:s följande bandymedaljer hittas i samband med övergången mellan 60- och 70-talen, då man vann FM-silver 1965 samt brons 1966 och 1972.
Finska mästare i fotboll vid 50-årsjubiléet
Krigsåren bröt HIFK:s framgångssvit i fotbollen i slutet av 1930-talet precis vid den tiden då laget hade börjat använda Helsingfors nya Stadion som sin hemmaplan. Vid tiden för IFK:s 50-årsjubileum tog fotbollen en triumferande gåva med sig till festligheterna genom det första mästerskapet på tio år.
Guldet förde dock inte med sig någon längre framgång denna gång då HIFK:s fotbollslag inledde 1950-talet på den näst högsta serienivån. Trots degraderingen var HIFK ändå representerat i OS i Helsingfors, där legendariska Åke Lindman var med i det finska fotbollslandslaget.
I slutet av 50-talet var HIFK tillbaka i mästerskapsserien och vann sina tills vidare sista fotbollsmästerskap åren 1951 och 1961. Vid skiftet mellan 60- och 70-talet skedde en oväntad förändring i föreningens fotbollsverksamhet, som efter ett par medaljsäsonger skulle komma att försvinna från den högsta serienivån i över 40 års tid.
Friidrottarna noteras för rekordtider
För friidrottens del kan namnen Rolf Back och Ossi Mildh lyftas fram från 1950-talet. Båda hörde till FM-guldlaget på 4×400 meter från 1954 samt representerade Finland i OS i Helsingfors. Back gjorde ett nytt finländskt rekord på 400 meter med tiden 47,7 i en landskamp mot Frankrike i Helsingfors år 1951. Mildh i sin tur vann EM-brons i Bern på 400 meter häck år 1954 med det nya finländska rekordet 51,5. Utöver friidrotten var han även aktiv som handbolls- och ishockeyspelare i HIFK.
Under 1960-talet var det höjdhopparen Henrik Hellén som höll HIFK:s friidrottsflagga högt. Han vann FM-guld i tre år i rad mellan 1961 och 1963. Under åren 1964–1969 fanns IFK:are varje år på medaljplats på 4×800 meter.
Källor:
Björkman, Ingmar: Idrottsföreningen Kamraterna r.f. – 100 år för Finlands idrott/100 vuotta Suomen urheilun hyväksi, 1897–1997 (1997)
hifkfriidrott.fi/sv/foreningen/historik/
hifkfotboll.fi/seura
hifk.fi/historia/